Detta år publicerade François Colsoni sin “Guide de Londres”, den första guideboken som presenterade stadens sevärdheter utifrån deras läge, organiserade längs fem olika promenadvägar; i det nya London som gradvis växte fram i svallvågorna efter 1666 (jaja, vi kommer dit så småningom) inbjöd nämligen till promenader på ett annat sätt än de tidigare smala gatorna med höns och från övervåningen tömda nattkärl gjorde. Idag är det synnerligen promenadvänligt, och dessutom soligt och varmt; jag befinner mig för ögonblicket mitt emellan nedanstående båda turistvyer, belägna fem minuter från varandra: Southwark Cathedral och the Shard. Strax utom synhåll har jag London Bridge, som har legat på ungefär samma ställe i minst ett halvdussin olika inkarnationer sedan romartiden; det är däremot inte helt säkert vilken av dessa som givit upphov till barnvisan och dito leken ”London Bridge Is Falling Down”. Något mindre barnvänligt är kanske det faktum att man brukade dekorera broräcket, inte med ananasskulpturer utan med avhuggna förrädarhuvuden, satta på pinne, kokta och doppade i tjära som knäckäpplen. Den nuvarande London Bridge är från så sent som 1973, och dess föregångare såldes som bekant till en stenrik amerikan som lät bygga upp den igen i Arizona; legenden säger att han blandade ihop broarna och trodde att det i själva verket var den betydligt mer pittoreska Tower Bridge som han köpt, och som vanligt är jag inte den som förstör en god historia genom att kolla om den är sann.
Lämna ett svar