Idag ska vi minsann prata om norska fyrtorn. Det är verkligen dags; jag vill ju inte att någon ska kunna säga att vi ignorerar ett grannland, och hittills har inte en enda nyhet handlat om just Norge (utom den där kulan år 1718; det kan för övrigt ha varit en byxknapp säger legenden, och möjligen var den inte ens avskjuten av den lede fi utan av en svensk pacifist med hemlängtan – och vem har inte det när man är i Norge?), och det maritima känns också lite eftersatt, kanske ända sedan Lord Nelson, som ju visserligen understundom slogs i nordiska vatten (se 1801), och då mot dansk-norska flottan, men som mig veterligen aldrig drev så långt ur kurs att han hamnade i Stavanger eller Flekkefjord. Och ljusfenomen – herregud, det har vi ju inte ägnat oss åt sedan den stora kometen 1744; och det trots att ljus ju är det som vi ju går och behöver allra mest här i januarimörkret (fast vet ni att dagarna nu här i Skåne är 38 minuter längre än vid vintersolståndet 22 december?). Torn däremot var med så sent som 1697, med de ananasbeprydda tornen på St Paul’s Cathedral i London – de som ser så himla höga ut när man står nedanför och tittar upp på fasaden, men som minsann krymper till en tussilagos storlek när man beskådar dem uppifrån the Shard, den hisnande vackra skyskrapa som gör alla andra utsiktspunkter till blahablaha tycker jag. (Bilden av the Shard har jag norpat, men där ser man tydligt St Paul’s på andra sidan floden; den skeva bilden inifrån, med Tower Bridge, Themsen och Docklands och havet bortom tog jag själv för en månad sedan. Man såg hela Lönneberga, kan jag avslöja för den som ännu inte tagit hissen till 72:a våningen.)
Jo just det – detta år byggdes visst Norges äldsta fyr, Lindesnes fyr; vem vet – kanske var det denna källa till upplysning som faktiskt förhindrade att just Lord Nelson krockade med Norge där på hemresan efter slaget vid Köpenhamn? Sådärja, och så en bild på den också [inte].
Lämna ett svar