Mer död: i december detta år dog Edmund Shakespeare – den yngste Shakespearesonen, 16 år yngre än Will. Han hade följt i storebrors fotspår och sökt sin lycka som skådespelare i London. Det enda man i övrigt egentligen vet om honom är att han i London blev far till en liten son, Edward Shakespeare, som tyvärr dog fyra månader före Edmunds egen död. Livet var kort och osäkert, och levdes väl kanske just därför ofta enligt principen carpe diem (mycket roligare än medeltidens memento mori tänker jag); Edmund var själv bara 27 när han dog (och därmed blev ett slags founding member av 27-klubben, med senare scenpersonligheter som Jim Morrison, Kurt Cobain och Amy Winehouse i matrikeln). Kanske var det pesten – de föregående åren hade pesten periodvis härjat i en sådan omfattning att teatrarna hade stängts i flera omgångar, eftersom man ville undvika folksamlingar (i december exakt ett år tidigare hade sjukdomen för övrigt skördat en gammal bekant till oss, Marie Mountjoy – se 1611 och 1612). Edmund fick en storståtlig begravning som kostade hela tjugo shillings; förmodligen var det väl Will, och kanske Gilbert, mellanbrodern (som också bodde i London ett tag, och sålde – tadaaaa! – sybehör), som bekostade både graven, inne i det som nu är Southwark Cathedral, samt själaringningen; kyrkböckerna berättar om ”a forenoone knell of the great bell”. Så, nu lovar jag att inte skriva mer om död på flera år.
I övrigt kan meddelas att europeerna (de flygande holländarna närmare bestämt) hittade Australien, Spanien gick i konkurs och en tsunami drog fram i Bristol Channel. Och Monteverdis l’Orfeo hade urpremiär. Den ska jag se om två veckor, hurra.
Lämna ett svar