1581

Detta år hade Sir Philip Sidney filat färdigt på första versionen av det som kallas The Countess of Pembroke’s Arcadia (det är svårt att sätta exakt tid på verk skrivna av fint folk; på denna tid tyckte man nämligen att publicering var för plebejer, så dessa personal influencers’ manuskript cirkulerade i stället i handskrift bland vänner och fans, som skrev av och delade vidare). Nåväl, denna s.k. Old Arcadia har i sig en speciellt pillig liten rimteknik som var uppskattad vid denna tid: det gick till så att man lät avslutande rad i en sonett (eller tioradig strof i fallet Arcadia) bli första rad i den nästa, vars slutrad i sin tur krokade i nästa och så vidare; man flätade på så vis en krans av dikter till den älskade, att bepryda hennes utan tvivel redan unikt vackra gyllene hår och traditionellt elfenbensvita panna, lysande och sprängfull av godhet, klokhet och andra fina egenskaper.
Nåväl, enda poängen med att berätta detta här, är att för bara tre månader sedan var denna diktflätning min första spontana association till ordet ’corona’ (eller sonnet corona). Det är det inte längre, kan jag meddela.
Nedan: Sidney – en fin och känslig kille i puffbyxor.