Idag ska vi för första gången in och nafsa lite på sluttampen av den gamla minnesramsan över Henry VIII:s sex fruar: ”Divorced – beheaded – died – divorced – beheaded – survived”. Detta år dog nämligen Catherine Parr, den allra sista frun, en av de två som överlevde honom. (För en alternativ tolkning av fruarnas öden och äventyr, hänvisar jag gärna till det allra första Boelspexet vi skrev, “Henry VIII – I Döda Fruars Sällskap” – men det är en helt annan historia, eller hur, E*?)
Henry själv är ju känd som något av en serial monogamist, men bläddrar man lite i böckerna kan man konstatera att denna sista fru faktiskt kunde hon också: hon var gift hela fyra gånger. Första turen till altaret skedde när Catherine var 17, i sällskap av den bara några år äldre Sir Edward Burgh, som dock verkar ha varit sjuklig och dog efter bara fyra års barnlöst äktenskap. Drygt ett år senare var det färdigt igen: Catherine gifte sig med den nästan dubbelt så gamle John Neville, Baron Latimer. Inte heller denna gång blev det några barn gjorda, och make nummer två dog efter nio års äktenskap. Catherine lyckades via diverse kontakter bli hovdam hos (Bloody) Mary, och började också spinna en stilla romans med Sir Thomas Seymour (bror till ”died”-drottningen Jane Seymour) – men så fick Henry VIII upp ögonen för henne, och så gick det som för Katarina Stenbock och hennes ”Rosen” (se 1551); Seymour fick plötsligt ett jätteviktigt jobb i Bryssel, och 1543 vandrade Catherine till altaret för tredje gången, med kungen. Precis som Katarina Stenbock blev hon en varm och klok kunglig familjebrasa att samlas kring; hon höll samman kunglig man-child och hans bökiga barn, och såg bland annat till att Henry återinsatte döttrarna i arvsordningen – men trots att hon alltså på detta sätt blev ett slags ”Sound of Music”-Maria till Henrys tre avkommor, de kungliga halvsyskonen Mary, Elizabeth och Edward, och även till Lady Jane Grey (se 1553), genererade inte heller detta äktenskap trampet av små skor.
Så mulade alltså frufrossaren Henry VIII till sist, i januari 1547 – och ser man på, där stod Sir Thomas Seymour i kulissen igen och harklade sig. I maj samma år, fyra månader efter kungens död, gick Catherine den vid det här laget väl upptrampade vägen till altaret igen (man kan roa sig med att försöka räkna ut alla de släktförhållanden som därvid uppstod; Catherine blev bland annat ingift retroaktiv moster till sin styvson, och dito plastmoster till styvdöttrarna, samtidigt som hon blev svägerska både till sin man, sin exman och sig själv). Och sir man på, mindre än ett år senare hade den 35-åriga Catherine faktiskt äntligen en bulle i ugnen – men säg den lycka som varar beständigt: dottern Mary föddes i slutet av augusti, men bara några dagar senare, 5 september, dog Catherine i barnsängsfeber. Sic transit.
Bilderna visar Catherine som drottning, plus den stackars lilla ungen som blev kvar.
Lämna ett svar