Nu blir det återanvändning och sammanflätning av tidigare inlägg, för här kommer en isande liten historia om mord, musik och monologiserande poesi som kunde berättats redan på 1800-talet (då poeten Robert Browning skrev ner den som dramatisk monolog i dikten ”My Last Duchess”), eller 1580 (då hertigen av Ferrara bildades världens första damorkester, ”Concerto delle donne”), eller 1566 (då jag berättade om Gesualdo, som passade på att skriva musik för Ferraras damorkester då han hämtade andra frun Leonora d’Este där, efter att ha dräpt den första för otrohet) – men nu är det äntligen dags. Detta år, 1545, föddes nämligen Lucrezia Cosimo de’Medici, som vid fjorton års ålder blev bortgift med Alfonso II d’Este. I våra öron låter kanske båda dessa familjenamn likvärdiga, och familjen Medicis tennisbollsbemängda vapensköld dök ju senare upp i kungliga sammanhang (se 1622, 1571 och 1566), men faktum är att Medici-familjen närmast var rika uppkomlingar jämfört med familjen d’Este. Lucrezia var dessutom trots sin enorma hemgift en jämförelsevis obildad och enkel flicka; i monologen visar Alfonso hennes porträtt för en osynlig åhörare, och beskriver henne som en person som komprometterade hans familjevärdighet genom att vara alltför vänlig, glad och (möjligen) flörtig, och alltför lite stolt och högdragen:
She thanked men—good! but thanked
Somehow—I know not how—as if she ranked
My gift of a nine-hundred-years-old name
With anybody’s gift.
Så kunde man naturligtvis inte ha det, berättar Alfonso, och familjevärdigheten tillät inte heller att han informerade Lucrezia om vad som förväntades av henne och vilka oskrivna lagar hon bröt mot genom sin impulsiva vänlighet: ”E’en then would be some stooping; and I choose/ Never to stoop.” Resultatet låter inte vänta på sig: ”This grew; I gave commands;/ Then all smiles stopped together. There she stands/ As if alive.” Nu är Alfonso alltså ungkarl igen; vi förstår plötsligt med en liten spark i mellangärdet att den osynliga åhöraren är representant för en potentiell ny svärfar – han förväntas nu resa hem och tala om för den blivande bruden hur hon absolut inte bör uppföra sig om hon vill leva lite längre än Lucrezia (som bara fick bli sexton år). Ja, så gick det till på renässansen, vänner. Jag måste påminna mig om det ibland när min längtan efter tidsresor blir alltför stark.
Nå, varför alla referenser till tidigare inlägg då? Jo, Alfonso II d’Este var just den hertig av Ferrara som startade damorkestern, och kompositören Gesualdos andra hustru Leonora var hans kusin; det är väl troligt att Browning när han skrev dikten inte bara hade Alfonso och Lucrezia i tankarna, utan också Gesualdo och hans första och andra hustru, Maria och Leonora. Bilderna visar Alfonso II d’Este, hertig av Ferrara, samt just det porträtt av Lucrezia som dikten handlar om.
Lämna ett svar