Smärtsamt påmind därom av en krigförande dag mot en jobbdator som inte riktigt klarar senaste tekniken, och en egen laptop som är så pigg och uppdaterad att den kraschar Zoom, ska jag denna dag skriva om just uppdateringar och bäst-före-datum, i form av den ständiga molande magkänsla som kvinnorna vid Tudorhovet måste ha gått omkring med – och då tänker jag inte på korsetterna, utan på vetskapen om att hovet hela tiden fylldes på med nya, ärtiga små morrhoppor, den ena yngre än den andra. När Henry VIII bytte fru, ville han gärna byta upp sig till den senaste, mest uppdaterade modellen; hans äldsta (första) hustru var född 1485, medan den yngsta var född 1521 – alltså 36 år senare. Just detta år, 1532, dök en tjugofyraårig Jane Seymour dök upp som ett memento mori vid det engelska hovet; Jane var hovdam först åt Catherine of Aragon (47 detta år) tills hon förvisades, och sedan åt Anne Boleyn (31) tills hon föll i onåd. Om inte Jane, åtminstone i historieböckerna, gjort ett så fullständigt rejält, fridsamt och intrigfritt intryck, kunde man frestats citera Bellman (”Masken dold i blomman bådar blommans död”) eller till och med Lady Macbeth (”Look like the innocent flower/ But be the serpent under it”). Lite mer ormlik var kanske Anne Boleyn, som själv var hovdam under Catherine of Aragon när Henry fick ögonen på henne. Det samma gällde Catherine Howard, som var hovdam åt Anne of Cleves; Catherine efterträdde Anne som Henrys lagvigda bara tjugo dagar efter skilsmässan. Det är kanske inte så mycket hovdamer i farten nuförtiden, men konverterat till moderna förhållanden är den lärdom man kan hämta kanske att se till att man inte har en alltför snygg au pair där hemma – alternativt finna en partner som ser mer till inre än yttre företräden, och kanske rent av gillar veteranbilar mer än senaste årsmodellen.
Efter dessa tre – Anne, Jane och Catherine – som stormade in i hovligan och pushade företrädaren ur den kungliga sängen, kommer en fjärde som visserligen hör till nästa generation, men som också pushade en drottning ur sänghalmen (bokstavligen eller metaforiskt, därom tvistar källorna) – nämligen drottning Elizabeth. År 1532 föddes nämligen en man som blev andre make åt Lettice Knollys – en kvinna som i likhet med till exempel Catherine Parr (se 1548) och Alma Mahler (ej att förväxla med Alma Mater, som sådär en två-trehundra personer ingår resonemangsäktenskap med vartenda år) uppnådde berömdhet genom sina tre äktenskap. I första äktenskapet blev hon mor till två kändisar: den olycksalige Robert Devereux, Earl of Essex (drottningens favorit som gjorde sin spektakulärt misslyckade statskupp 1601) och Penelope Devereux, Lady Rich (förevigad som den ouppnåeliga ”Stella” i Sir Philip Sidneys sonettsvit ”Astrophil and Stella”). Äktenskap nummer två ingick Lettice i djupaste hemlighet – av goda skäl, för brudgummen (som alltså föddes innevarande år) var ingen annan än drottning Elizabeths favorit Robert Dudley, Earl of Leicester, som vid det laget, tre år efter Kenilworth-festligheterna 1575, blivit tvungen att ge upp hoppet om att få gifta sig med Elizabeth själv. Något värre kunde man naturligtvis inte göra mot Elizabeth än att lägga rabarber på hennes älskade Leicester; när hon fick veta hur det låg till, förvisade hon Lettice från hovet för tid och evighet. Det blev något av ett slag för Lettice som varit firad hovsnygging ända sedan barnsben, men hon levde på och knaprade i sig av livet med god aptit ändå, och hann alltså med ytterligare ett äktenskap med en tretton år yngre baron innan hon dog vid 91 års ålder (sex år äldre än till och med Alma Mahler lyckades bli). Så kanske det finns ett liv efter bäst före-datum ändå?
Bilderna: den levnadsglada Lettice och hennes vackra dotter Penelope.
Lämna ett svar