I december detta år fick en mexikansk man vid namn Juan Diego Cuauhtlatoatzin oväntat besök från ovan inte mindre än fem gånger. Han var indian, men när tolv franciskanermunkar kom missionerandes år 1524 hade Juan Diego varit bland de första att låta döpa sig, och nu var han hängiven katolik. På vägen till missionsstationen en morgon mötte han jungfru Maria, som bad honom gå till biskopen och be att en kyrka skulle byggas till hennes ära, där de fattiga och sjuka skulle få hjälp. Juan Diego gjorde som hon sa, men inte oväntat sa biskopen ”ta den om Rödluvan också” och skickade hem honom. (Är det småaktigt att påpeka att Jungfru Maria faktiskt kunde besparat den stackars Juan Diego sandalslitage och en massa aggro genom att helt enkelt visa sig direkt för biskopen i stället?) Nåväl, lite förenklat fortsätter historien med att Jungfru Maria envist kom tillbaka och insisterade; biskopen var fortfarande lika envist skeptisk och krävde bevis; Jungfru Maria gav då Juan Diego famnen full av kastilianska rosor (som inte fanns i Mexiko), och när han burit dem i sin tilmàtli (mantel) till biskopen och dumpat dem på golvet vid hans fötter, fanns jungfru Marias bild plötsligt där på manteln. Nu var biskopen övertygad, och kyrkan byggdes; Juan Diegos tilmàtli finns fortfarande att beskåda inuti.
Bilderna visar ett samtida kopparstick med biskop och följe, begrundande det plötsligen autogenererade idolporträtt som Jungfru Maria lämnade på Juan Diego Cuauhtlatoatzins mantel; därefter följer tre betydligt senare exempel då Jesus tydligen också velat säga något, oklart vad, genom bacon, strykjärn och rostat bröd.
P.S. Fenomenet att se ansikten i döda ting kallas som bekant pareidolia – jag började leta exempel, och nu kan jag inte sluta. Jag ger er: Jesus i chips, pizza, marmite-lock och Kit-Kat (Jesus verkar ha smak för skräpmat, tänker jag); Jesus i stekpanna, i Notre Dame-branden, i fågelbajs och i Ungern. Håll tummarna och hoppas på att jag slutar här.
Lämna ett svar