…kom Martin Luther till slutsatsen att, som han själv uttryckte det, ”ett giftemål skulle glädja hans far, reta upp påven, få änglarna att skratta och djävlarna att gråta”; en win-win situation, alltså – så den 13 juni detta år gifte han sig med den före detta nunnan (vi återkommer till det) Katharina von Bora. (Eftersom summan av lasterna är konstant, kanske han slutade med Bellmansångerna när han fick sig ett fruntimmer?) Luther (som tydligen hade en lite tröttsam svaghet för one-liners) sa om sin riviga hustru att “[o]m jag kan uthärda kampen mot djävulen, synderna och ett dåligt samvete, kan jag väl också uthärda Katy von Bora.” Han kallade henne ”Wittenbergs morgonstjärna ” efter hennes vana att stiga upp klockan fyra på morgonen för att hinna med alla sina hushållssysslor och alla barn och fosterbarn – elva stycken totalt blev det. När jag skrev om alla Bachbarnen för drygt hundra år sedan (se 1735), travesterade jag en rad ur Boelspexet ”Strindberg – Ett Drömspex”, där vi lät den hunsade hemmafrun och motvilliga snusk-spökskrivaren Nora lämna sitt gamla liv och istället skriva den feministiska biografin ”Fru Luther, eller Elva År i Barnsäng”. (Ur detta kom det av någon anledning också ett litet hittepå-bakverk, nämligen ett slags småkakor som hette frulutter; jag vill minnas att vi faktiskt frågade på gamla Conditori Lundagård om de möjligen hade frulutter, varvid det lätt surrealistiska svaret blev ”Eeh…inte idag”.)
Nedan: Fru Luther samt frulutter (som jag tänker mig dem). Katharina von Bora i vad man väl närmast kan kalla Covid-conscious klädsel; tryggare kan ingen vara och allt det där (på sin dödsbädd lär hon ha sagt att hon skulle ”hänga fast vid Kristus som en kardborre vid tyg”) – men better safe than sorry: först ett rejält munskydd.
Lämna ett svar