detta år firade en man vid namn Lambert Simnel både sin egen tjugoårsdag och sitt tioårsjubileum som kungens lilla piga; han var scullion/kökspojke vid den förste Tudor-kungen Henry VII:s hov, och den som gjorde de tyngsta och lägsta arbetsuppgifterna i det kungliga grovköket (inklusive att dra runt de enorma grillspetten i timtal; ungefär som att vara kedjad vid en döner kebab tänker jag). Man kan tycka att SYO-konsulenten inte gjort sitt jobb ordentligt visavi den unge Simnel; scullion var kanske inte det roligaste jobbet, och inte heller direkt ett yrke med tydlig karriärpotential. Ändå kan man tänka sig att Simnel varje dag vaknade med en tacksamhetens sång på läpparna över att han faktiskt var i livet, med kropp och huvud fortfarande hyfsat synkade och på samma ställe; detta av följande skäl:
Drygt tio år tidigare hade den föräldralöse gossen (som då förmodligen hette något annat) nämligen blivit upplockad och groomad till falsk tronpretendent av en York-trogen präst vid namn Symonds, som noterat att han var mycket lik de s.k. prinsarna i Towern – alltså de två små söner till Edward IV som mystiskt försvunnit i samband med att Edwards yngre bror Richard, som satts att förmyndarregera efter broderns död, utropade sig själv till Richard III istället. Först tänkte Symonds sälja in Simnel som den yngre av dessa två prinsar i Towern (Richard, Duke of York), men ändrade sig och lät honom i stället föreställa Yorks kusin (Edward, Earl av Warwick, också potentiell tronarvinge). (Ja jag veeeeet; många personer blir det, och alla heter Richard och Edward. Pay attention, Double-Oh-Seven.) Bytet från York till Warwick kan möjligen ha haft något att göra med att det vid tiden fanns en annan tronpretendent som falskeligen utgav sig för att vara York, nämligen den mer kände Perkin Warbeck – mer om honom en annan dag – vilken gjorde kaoz i in- och utrikespolitiken samt livet surt för Henry VII.
Symonds’ reboot av Rosornas krig gick till en början bra; den tioårige ”Warwick”/Simnel emottogs med jubel av landets godtrogna och York-trogna befolkning, och kröntes till och med till kung (under namnet Edward VI) i Christ Church Cathedral i Dublin. Sedan var det dags att marschera mot London för att återta tronen från Henry VII, men där nånstans började det gå mindre bra; snart var tronpretendenten ”Warwick” besegrad. Sen blev åtminstone jag duktigt överraskad när jag läste vidare: med större vidsynthet än jag trodde man hade råd med som nytillträdd monark av en sprillans ny kungaätt, inte bara benådade och förlät Henry VII Simnel hans del i det hela – han gav honom också jobb i köket.
Ingen samtida bild på Lambert Simnel existerar, så här kommer i stället ett antal Simnel Cakes, ett urengelskt påskbakverk som inte har det minsta med honom att göra utan har sitt ursprung flera hundra år tidigare, men som dock i tronpretendentens anda på ett vagt hotfullt sätt synes föregripa sambandet mellan tennisbollar och den halaste av sittmöbler, kungatronen. Fast bollarna är egentligen marsipanägg (ett per apostel utom Judas – inte undra på att han blev sur och lite elak), men nog ser kakan lite ut som ett tennisbolls-memento mori? För den bakintresserade kan jag meddela att det är en fruktkaka med marsipan och att den är SYNDIGT GOD.
Lämna ett svar