Så lustigt att F* skulle råka skriva om den störige Erik Johansson igår; jag hade nämligen idag tänkt skriva om Gustav Vasa, som föddes just 1496 (ja mådde han leva), och i samband med det också avverka lite av hans första baby-familjealbum. Dock, eftersom Erik Johansson, var odrägligast och därför skojigast av Vasarna (även om han tydligen tänkte som en tröskmaskin ovanligt ofta, till och med för en person med en kärve i familjevapnet; någon har kallat honom ”ett ovanligt svagt nummer inom sin lysande ätt”), hoppar jag istället över till en herre som alls inte hade otur när han tänkte: Henry VII:s fiffige Lord Chancellor John Morton, som någon gång vid denna tid blev upphovsman till den så kallade ”Morton’s fork”, ett sofistikerat resonemang han tillämpade för att utvinna så mycket skattepengar som möjligt ur medborgarna. Om man levde på stor fot och hade stora utgifter, tog Morton det som bevis för att man var rik och kunde betala mycket till statskassan; om man däremot levde till synes sparsamt eller till och med fattigt, tolkades detta av Morton som ”Oj vad du måste ha sparat mycket – grattis, och varsågod och betala en del av det till statskassan”. Morton’s fork är tyvärr minst lika aktuell idag, då konspirationsteoretiker gärna anför bristen på bevis för konspiration som ett bevis för just konspiration, eftersom de lömska och konspiratoriska konspiratörerna uppenbarligen lyckats med att dölja den faktiska sanningen; till exempel är det faktum att min laptop nu i ett par timmar saknat kontakt med Facebook säkert ett bevis på nåt. Nedan: Erik Johansson Vasa – glad, brutal och dum; John Morton, smart, bekymrad, och så lik en av mina morbröder att det måste vara en konspiration.
Lämna ett svar