detta år skickade den egyptiske sultanen Abu Al-Nasr Sayf ad-Din Al-Ashraf Qaitbay en fin present till Florens’ starke man Lorenzo de’ Medici: en giraff. En sådan hade inte skådats i Italien sedan Julius Caesars hemförde vad man då (ganska träffande) kallade en kameleopard från sitt erövringståg i Egypten; man visste alltså om att giraffer existerade, men hade aldrig sett en live. Det tar lite tid att transportera en giraff, så den var framme först året därpå (lite som Amazon-paket så här i COVID-tider), men då väckte den i gengäld desto större uppmärksamhet. Poeten Antonio Costanzo beskriver hur Medici-giraffen gick fritt på gatorna som ett vandrande torn och stack in huvudet och hälsade på folk på andra våningen; han noterar att den var fridsam, vänskaplig och inte alls rädd för människor. Flera konstnärer inspirerades också av det märkliga djuret, och trollade in det i sina allra mest bibliska verk – här nedan ses bl.a. episoden med manna från himlen samt de tre vise männen, båda med staterande giraff i bakgrunden (om man vill, kan man leka ”Where’s Waldo”). Påminner detta möjligen om något vi hört förut? Javisst – vad sägs om den Pythonska kängurun i ”Nattvarden”, eller skaldjurens relativa överrepresentation i julspelet i ”Love Actually”? Av detta kan man säkert lära sig något, men i väntan på att denna insikt trillar ner kan man i alla fall konstatera att de flesta bibliska motiv blir bättre med animaliska interventioner. Duh!
Lämna ett svar