…slog blixten ner i spiran på St Paul’s Cathedral i London – föregångaren till den nuvarande – och brand utbröt. Inte heller denna ”gamla” St Paul’s var den äldsta på samma plats, och inte heller den första av dessa föregångare som brann: från 962 och framåt var det lite med St Paul’s som med julbocken i Gävle, fast ungefär vart hundrade år. I just detta fall råder till på köpet en liten otäck brand-numerologi: vi har ju redan hört om den stora branden år 1666, och nu alltså även om 1444 (jag förmodar att de hade brandvakter dygnet runt hela år 1888, men så många Tamoxifen hade vi inte, så nu slipper vi bekymra oss om detta till 1222). Med alla dessa obestridliga fakta knastrande lite hotfullt i bakgrunden, kändes katedralen plötsligt kanske inte helt övertygande som Guds hus, utan mer som det där andra, lite varmare stället med dygnet-runt-brasa att grilla marshmallows och förtappade själar på; hade St Paul’s möjligen en egen lite sur och grinig pyroman-jätten Finn med kontakter i nedåtgående riktning? Men sen insåg jag att jag kanske skyllde på fel potentater, för det var nog varken Fan eller Finn utan Tor som var inblandad: kyrkan ligger ju högt på Ludgate Hill, och hade en spira som var hela 149 meter hög, och förmodligen fanns det inte särskilt många åskledare på medeltiden. Men något mystiskt är det: den nuvarande St Paul’s har nämligen inte visat några som helst tendenser att brinna – sedan den fick sina torn försedda med var sin votiv-ananas (se bl.a. 1697). Jag säger inte att det hör ihop, men jag tänker det hela tiden.
Bilderna: lika som bär: julbocken i Gävle och St Paul’s Cathedral, båda utan ananas – och då går det som det går.
Lämna ett svar