Det blev mycket födde och dödde detta år: bland nyfödingarna märktes särskilt den rumänske pålspetsaren Vlad Tepes (se 1474) och den franske rännstenspoeten François Villon (se 1474). Märkligt att tänka sig att trots att dessa båda berömda herrar roade sig på helt olika sätt som vuxna, måste deras hobbies ha varit tämligen likartade just detta år: äta, sova, bajsa, skrika, bita sig själv i stortån, alltsammans utan vare sig huggtänder eller versfötter.
En som däremot dog detta år, trots att hon bara var nitton år, var Jeanne d’Arc. Sex år tidigare hade hon börjat höra röster i sitt lilla prepubertala huvud, förkunnande att Gud givit henne två viktiga jobb: att rädda Frankrike från engelsmännen och deras kompisar burgunderna i hundraårskriget, och att sätta Charles (sedermera Charles VII) på Frankrikes tron. Först gick det jättebra; Jeanne och fransmännen drev tillbaka engelsmännen över Loire, och Charles blev krönt – men sedan vände både den franska krigslyckan och den allmänna opinionen. Jeanne tillfångatogs och ställdes inför rätta, anklagad för bland annat häxeri och kätteri, och för att ha klätt sig i manskläder. Hon skrev under ett dokument där hon tog avstånd från dessa synder och lovade bot och bättring, men iklädde sig manskläder igen och dömdes till döden; tekniskt sett var det alltså vadmalsbyxorna och inte Gudsprofetiorna som fick henne avrättad. Den 30 maj 1431 brändes Jeanne på bål i en rejäl majbrasa i Rouen. Tjugofem år senare, 1456, när hundraårskriget äntligen nått sitt slut, hölls en postum rättegång där Jeanne förklarades oskyldig och utpekades som martyr som avrättats för en personlig vendettas skull och på en teknikalitet, för brott mot Biblisk klädkod. Jeanne blev alltså den första av en lång rad modemartyrer som under århundradena lidit och avlidit genom kvinnodräktens förtryck.
Lämna ett svar