Minns ni den potentiella pissmyran Beyazit I, den ottomanske sultanen från 1405? Den vilde mongolen Timur Lenk besegrade honom precis som utlovat, och just detta år blev det rött vin med pimpinella/och en nyss skjuten Beyazit. Fast han blev inte skjuten utan begick självmord. Och inte var det självmord medelst skjutvapen heller utan förmodligen med gift. Möjligen sköljde han ned det med rött vin med pimpinella, men det är inte särskilt troligt det heller, eftersom Beyazit dog den 8:e mars, medan det Bellman kallar pimpinella (förmodligen Sanguisorba Minor), blommar på försommaren, och förresten kanske Beyazit inte gillade vin. Så nä, det var en jättedum beskrivning av Beyazits död. Förlåt. Jag berättar i stället att i London bildades detta år The Worshipful Company of Stationers, ett pappershandlarskrå bestående av bokbindare, skrivare, illuminatörer, bokförsäljare och (så småningom) boktryckare, alla huserande i små hybblen som lutade sig mot muren runt St Paul’s Cathedral; detta skrå existerar fortfarande, även om det nu ingår ganska få skrivare och illuminatörer och desto fler copywriters, reklam- och designnissar, fotografer och filmare, tillverkare av kontorsprodukter, samt utgivare av böcker, tidningar och digitala media. Däremellan blev the Stationers’ Register vår tids viktigaste källa till när vissa av Shakespeares pjäser skrevs; nästan tvåhundra år efter bildandet, hukade The Worshipful Company of Stationers alltså fortfarande vid foten av St Paul’s.
Bilderna: Beyazit (som på denna bild ser ut att titta åt två håll samtidigt) samt pappershandlarskråets stämpel.
Lämna ett svar