Vid kyrkomötet i London detta år blir det redan från början kraftiga fördömandet av Wycliffes irrläror ofrivilligt amplifierat av en jordbävning, varefter kyrkomötet kommit att kallas the Earthquake Synod. Både St Paul’s Cathedral och Westminster Abbey fick skador, men såvitt man vet dog ingen. Det kan man däremot inte säga om en stackars schweizare vid namn François de Sarrà; han dog rejält redan år 1363, och 1382 var man kanske cirka halvvägs i arbetet med att skapa honom det tyvärr oförglömliga gravmonument som stod färdigt först år 1400. François mulade i en jaktolycka och föll i en sjö; det tog hans familj ganska lång tid att hitta honom, och när man till sist lokaliserade kroppen var den täckt av grodor, ålar och maskar som snaskade. Vad gör man då? Jo, detta är ju medeltiden, så man karvade ett monument som avbildar det stackars vattenliket med maskar och ålar som krålar ut och in ur armar och ben, och grodor grupperade lika symmetriskt som på universitetsfontänen kring ansikte och ädlare delar. Som om inte detta vore alldeles tillräckligt, kan jag berätta att kadavermonument var en grej på medeltiden; jag inkluderar ett exempel (mest för att se om Fejan reagerar, inte på att kvinnotorson har fler maskar än en tequilaflaska, utan på att ena bröstet är bart).
Lämna ett svar