Detta år föddes teologen och mystikern Mother Julian of Norwich. (Nej, det är oklart om hon kände biskopen av Norwich, F*; visserligen var de i samma bransch, men hon var eremit, och idkade alltså social distansering så till den milda grad att det skulle rört FHM till kollektiv snorgråt. Dessutom är jag inte helt säker på att portvin är fullt förenligt med askes.) När Julian var ungefär trettio år gammal, blev hon dödssjuk; en präst gav henne sista smörjelsen och nattvardens sakrament (inget hostia-upphostande förekom här så vitt man vet – watch and learn, Amsterdammare av 1345), och höll opp ett krucifix för hennes ögon. Då fick hon först se hur krucifixets Kristus började blöda, och hade sedan i princip sängliggande hemmabio-bonanza i ett par dagar, med den ena religiösa visionen efter den andra. När hon därefter mirakulöst tillfrisknade, skrev hon ”Revelations of Divine Love”, den första boken på engelska skriven av en kvinna. När jag nyss läste lite av vad hon skrivit, fick jag faktiskt också en uppenbarelse; ja, inte religiös då, utan mer litterär: jag hittade nämligen några rader som citeras i en av Dorothy Sayers’ synnerligen intertextualitetsstinna Lord Peter Wimsey-deckare – rader som jag hittills inte lyckats pricka in och identifiera. Till den som i likhet med mig spelar lite passiv-aggressiv citat-bingo varje gång man läser om de älskade Wimseyromanerna vill jag säga att jag minsann inte tänker tala om vilka rader jag hittade; nänä, var så god och leta själva!
Lämna ett svar