Clemens VI blev påve detta år, och lyckades samtidigt bli världsmästare i svågerpolitik – ja, alltså, åtminstone tills Trump-administrationen övertrumpade honom – genom att utnämna inte mindre än sex stycken så kallade cardinal-nephews på ett och samma bräde: alltså brorsöner som gick och behövde ett högt ämbete, och dessutom kunde rösta duktigt och följsamt när påven behövde det (kardinal-nevö heter cardinalis nepos på latin, så nu vet vi var ordet ’nepotism’ kommer ifrån [igen, se 1458]). Så hade Clemens också ett släktträd lika kryllande som Kanin i Nalle Puh-berättelserna: han hade en hel drös syskon, varav ett hade hela tretton barn. Under sina tio år på påvestolen hann Clemens göra kardinaler av en av sina bröder, tre kusiner och hela sju bror- och systersöner – elva släktingar totalt, alltså, vilket till och med är mer än den återfallsmyglande Borgia-påven Alexander.
Ser man stort över århundradena, kan man konstatera att kardinal-brorson var ett utmärkt karriärspår: bortåt tjugo stycken blev senare själva påvar, en blev antipåve, och tre blev till och med helgonförklarade. Som kan förstås ovan, var det inte bara bror- eller systersöner som kom ifråga: vilket nära påvesläktskap och vilken ålder som helst gick bra (fast bara män förstås). Vi illustrerar fenomenet med den här lille killen: Ranuccio Farnese var bara femton år när han utnämndes till kardinal – inte 1342 utan 1542 (av sin köttslige farfar, påven Paulus III), men han är så gullig att han får vara med fast han är tvåhundra år för sen.
Lämna ett svar