Detta år blev man klar med det lutande tornet i Pisa. Man hade börjat precis tvåhundra år tidigare, 1172; redan 1178, när man hunnit till andra våningen, började konstruktionen luta, så nog är det lite småmärkligt att man envist fortsatte bygga sitt Jengatorn i tvåhundra år till. (Jag får en vision av ett gäng envisa kommunpampar här.) Diagnosen var också klar tidigt: otillräckligt grundläggningsarbete i mycket mjuk lerjord betydde att tornet skulle förbli ett allt högre skepp, bristfälligt förtöjt på svaj (och vad som händer med dylika vet vi ju redan; se Regalskeppet Vasa år 1628). Men inget ont som inte har något gott med sig: tornet överlevde fyra jordbävningar eftersom det inte hade tillräckligt fast förbindelse med jordskorpan för att vibrera sönder, och dessutom kunde Galileo Galilei undersöka fysikens lagar genom att släppa ner kanonkulor från den sneda sidan. Därutöver hade katastrofbygget tidigt blivit en magnet för skadeglada turister, och av detta skäl (alltså det faktum att det lutande tornet var bra för lokalturismen) sa kommungubbarna också nej år 1964 när regeringen ville sätta igång upprättningsförsök. Däremot följde man så småningom gärna med på en resa till Azorerna (lite som Lunds Kommun på fastighetsmässan MIPIM i Cannes) för planering av de åtgärder som till sist blev nödvändiga; mellan 1990 och 2001 skedde uppstagning, och nu ska tornet stå och hänga i ytterligare 300 år utan problem. Säger kommunpamparna i alla fall.
Bilderna: den första visar den där märkliga synen när man kommer runt hörnet på kyrkan och inser att det inte bara är ens astigmatism som spökar, utan att det faktiskt är något stolligt med arkitekturen; den andra är ett collage av vanligt förekommande tornnära turistposer; den tredje visar kommungubbe som omärkligt försöker låtsas som om inget alls är fel, bara man petar in en Jengaplutt och stagar lite.
Lämna ett svar