Idag grundades universitetet i Würzburg. Fast mina engelska källor, som inte alltid är så roade av diakritiska tecken, kallar det Wurzburg (man får väl på det hela taget vara glad och tacksam för att de inte säger Wurstburg). Det höll på att bli ett av världens mest kortlivade universitet, för det stängde igen redan efter drygt ett årtionde; inte för att studenterna var fullärda, utan för att de tydligen var fullständigt förvildade: Benediktiner-abboten och krönikören Johannes Trithemius beskriver senare studentpopulationens lössläppta livsstil, med spel och dobbel, gräl och slagsmål, fri kärlek, bad (ja usch och fy!), frosseri (vid närmare eftertanke kanske det där med Wurstburg inte var så dumt ändå) och fylleri, och konstaterar strängt att allt detta ”omintetgjorde alla akademiska ambitioner i Würzburg”. Kulmen nådde när universitetets förste rektor, Johannes von Zantfurt, knivhöggs till döds av en ”famulus” (en blandning av lärarassistent, pryo, SI-mentor och tjänare kan man kanske säga); sedan bar det snabbt utför, och snart blev det permanent utskrivning och sommarlov för Würzburgs studenter. Inte förrän 1582 gjorde man ett nytt försök att grunda ett universitet; det lever och frodas å andra sidan fortfarande. På sin hemsida berättar Würzburgs universitet att det är över 600 år gammalt (med ett liiitet uppehåll på 150 år, då), vilket kanske är lite lurigt, men så heter också nuvarande rektor Uwe Klug.
Bilderna visar universitetets sigill, den första rektorns gruvliga död, samt kloke Ove.
Lämna ett svar