Nu är det dags att återvända till bleka dödens vita sport: vi har återigen ett skumt, tennisrelaterat kungligt frånfälle att tampas med (dock verkar faktiskt inte någon medlem av Medici-familjen ha varit inblandad just denna gång). Detta år ledde nämligen en överdriven passion för tennisspelande indirekt till att den skotske kung James I mulade. Kungen var i luven på sin onkel Walther Stewart, Earl of Atholl, som först stöttat honom men som sedan, då James visade sig vara lite väl njugg med förläningar, citerade T.S. Eliot och sa att ”[t]hat is not what I meant Atholl”, och kickade igång en konspiration mot honom. Atholls sonson Robert Stewart var lämpligt nog kungens kammarherre, och kunde behändigt släppa in trettio konspiratörer till kungen, som vid tillfället logerade i dominikanerklostret i Perth. Trettio personer är ganska många kockar, och mycket riktigt lyckades kungen i den allmänna förvirringen smita från sin kammare via en avloppstunnel – men si, där blev det stopp: tunnelns utgång hade nyligen fått utgången igensatt, ”to prevent tennis balls getting lost”. Det blev alltså matchboll och sudden death igen som så många gånger förr. Just to rub it in: detta hade aldrig hänt om han haft kattlucka istället för fiender, och inte varit så himla begiven på tennis att han pluggade igen potentiella flyktvägar.
Bilden visar en lite grungy James I, inte helt olik Hans Scheike tycker jag fast med kul mössa.
Lämna ett svar