blev ett alldeles extra blodigt år i Rosornas krig. Lancasterkungen Henry VI hade lyckats återta tronen från York-klanen i oktober året före, men Yorkkungen Edward IV gick inte i vinteride för det; redan på våren 1471 var han på krigsstigen för att ta tillbaka kungamakten. Han vann flera viktiga slag, men det avgörande blev slaget vid Tewkesbury i maj 1471, där Edward (och hans bröder Clarence och Richard; se 1478) inte bara gav Lancastersidan en grundlig upprumpning utan också deltog i avrättningen av Henry VI:s ende son, den sjuttonårige tronföljaren Prince Edward. Prince Edward hade året före Tewkesbury-slaget av politiska skäl gifts bort med ”kungamakaren” Warwicks fjortonåriga dotter Anne Neville, vilken (tre månader efter att Tewkesbury-dråpet gjort henne till änka) av likaledes politiska skäl uppvaktades och vanns av den blivande Richard III. Efter att – åtminstone i Shakespeares pjäs – ha övertygat Anne om sin kärlek (och därigenom vunnit hennes) invid det knappt kallnade liket av hennes svärfar Lancasterkungen Henry VI, är Richard full av både förakt och självförakt – över den korkade bruttan han just pratat omkull, och över hur han själv, den värdelöse krymplingen som inte kan älskas, utan svårigheter besegrar och intrigerar bort alla de vackra, goda och modiga människorna som står mellan honom och makten:
Was ever woman in this humour woo’d?
Was ever woman in this humour won?
I’ll have her; but I will not keep her long. /—/
Hath she forgot already that brave prince,
Edward, her lord, whom I, some three months since,
Stabb’d in my angry mood at Tewksbury?
I detta sammanhang vill jag visa en spännande och rörande tingest jag har i min ägo sedan några år tillbaka; föremål för fria fantasier och de solida tingens magi. Det är en medaljong från tiden då Shakespeares pjäser skrevs; den hittades i ett fält nära Tewkesbury av random person med metalldetektor (hela England är ju ett enda massivt och trångt kulturlager, så vill man vara sakletare där, behöver man inte ens gräva där man står – det räcker med att bara stå). Den är inte av museikvalitet, utan ett betydligt enklare smycke, något en välbeställd snarare än förmögen borgare kunde ha ägt; den är av silver, med bergskristall på båda sidor. Inuti har den ett litet stycke fin guldbrokad samt fragment av något som möjligen kan ha varit ett miniatyrporträtt (den blå färgen fanns kvar), och mellan de två har den en ’utfyllnad’ av vad som möjligen är tillklippta spelkort. Den ena sidans bergskristall var utbytt då jag köpte den – för den var spräckt av en skada, trekantig och avlång, som av en dolk; medaljongen tycks alltså faktiskt ha blivit knivhuggen ”in an angry mood” vid Tewkesbury. När jag bär den om halsen eller håller den i handen, fladdrar scener och möjligheter förbi, gärna involverande vår vän Will (Tewkesbury ligger rätt nära Stratford-on-Avon – en halvtimmes bilväg i bökig trafik, kanske en dagsresa till fots), och det förflutna blir så oerhört närvarande. Ja, så går det till i min ostyriga hjärna ibland.
Lämna ett svar