Detta år föddes i Siena en vacker flicka vid namn Cecilia Gallerani, som så småningom blev älskarinna åt Ludovico Sforza, hertig av Milano, och har gått till historien som en de sköna konsternas beskyddare och den första person som drev en kulturell salong – men kanske allra mest ändå för att hon satt modell för en av världens mest berömda tavlor, målad av Ludovicos hovkonstnär Leonardo da Vinci: ”Damen med hermelinen” (1489-90). Cecilia var ett av många barn till en ofrälse tjänsteman och hans hustru Margherita Busti (vilket namn möjligen ger någon form av hum om vad det kan ha varit för företräden som gjorde hennes dotter så oemotståndlig för Ludovico att han bums installerade henne som sin älskarinna). Cecilia hade fått samma utbildning som sina sex bröder – tack för den, pappa och mamma! – och kunde, förutom en uppenbar begåvning för musik och sång, också tala flytande latin och skriva poesi, och var sannolikt både snygg och snäll mot både folk och fä – se bara hur smeksamt hon håller hermelinen med långa smala fingrar som knorvlar runt i pälsen på den. Hermelinen själv verkar möjligen mer tveksam än smeksam; den är dessutom orimligt storväxt och krallig och dess kroppshållning tycks andas ”Geroff me!” – lite som när jag lyfter upp och tvångskelar en ovillig Zlatan, E*. När jag råkade placera ”Damen med hermelinen” vid sidan av Rafaels ”Damen med enhörningen” (1505-6) på skrivbordet, blev det plötsligt roligt i hela huvudet: Cecilia Gallerani, hermelindamen, tycktes kasta triumferande sidoblickar på sin granne med det försmädliga budskapet ”Min hermelin är världens största, men du får inte klappa den, pilutta dej”, medan Lucrezia Borgia, enhörningsbruttan, tycks bliga surt och bortskämt på målaren med en värld av förebråelser i blicken: ”Amen asså varför har jag fått en enhörning som inte är större än en vädurskanin?” Men alldeles bortsett från denna tysta statuskamp mellan renässansens it-girls känns det som om tiden är mogen att ställa den uppenbara frågan: vad är det med senmedeltida/renässansmålare och märkliga djur? Vad var grejen? Vi har en gigantisk hermelin och en pytte-enhörning idag, 1473; vi hade en grävlingsduo i läder och nitar så sent som år 1477, samt helt omotiverade giraffer, kängurur och humrar år 1486, och guvetvadmer vi kan tänkas snubbla över innan denna konstnärsepok är över. Marabustorkar? Varanödlor? Tasmansk pungdjävul?
Lämna ett svar