1485

Vi säger ett försenat grattis på nationaldagen till Waldseemülleria och kastar oss över dagens händelse:
1485 slutade Rosornas krig i oavgjort för familjerna York och Lancaster. Richard III och Henry Tudor (sedermera Henry VII) möttes i slaget vid Bosworth 22 augusti, efter en för Richard kvalfylld natt där han (åtminstone enligt Shakespeare) i ohyggliga mardrömmar får besök av något dussintal personer vilkas död han direkt eller indirekt orsakat; en efter en uppmanar de honom att ”despair, and die!” Så det gjorde han; hans döda kropp visades för allmänheten och begravdes sedan i all hast utan ceremonier under koret i kyrkan i Gråbrödraklostret i Leicester. Drygt femtio år senare hände allt det där tråkiga med Henry VIII och påven och skilsmässan och Anne Boleyn, och klostret jämnades med marken. Sen gick århundradena, marken styckades och blev till annat, och ytlagret över Richards kropp moderniserades på olika sätt; ingen trodde att kroppen var kvar, utan det sas att den grävts upp och kastats i en flod i närheten, och att stenkistan i vilken den låg övertagits till dryckestråg för hästar vid ett närliggande värdshus för resande. Marken blev alltmer bebyggd, och när Leicester City Council flyttade in efter 1965, gjordes resten av marken om till parkeringsplatser för de anställda. Och sen blev det september 2012, och den osannolika nyheten kablades ut: under parkeringsplatsen hade arkeologer vid utgrävning hittat skelettet av en vuxen man, begravd utan skrud, slarvigt i en för liten träkista, med händerna bundna och skador som överensstämde med det som ögonvittnen berättat om Richards död. Och inte nog med det: man lyckades faktiskt utvinna DNA och jämföra med sentida släktingar till Richard, och kunde därvidlag fastställa att detta utan tvekan var Richards kropp. Och inte nog med DET: en enda blick på det stackars skelettet var nog för att fastställa att Richard, som så hjärtskärande beskriver sig själv som ”an unlick’d bear-whelp” oälskad av till och med sin egen mor, så grotesk och puckelryggig och deformerad att ”dogs bark at me as I halt by them”, faktiskt led av skolios.