Nu har vi inte haft vare sig konstiga eller utdöda språk på över hundra år – inte sedan grönländska (1699) och harems-teckenspråket ixarette (1619), så nu är det utan tvekan dags för ett verbalt vattenlik igen. Just 1510 markerade nämligen början till slutet för ett språk vid namn Cueva: det talades i Panama av Cueva-indianerna, och när de spanska conquistadorerna i vanlig känd stil skitstövlade in i jakt på guld och utrotade indianstammen, utrotade de också språket, så grundligt att inte den minsta språkliga dinosaurieknota återstår.
Apropå konstiga och utdöda språk (vår alls icke utdöda – tack och lov – men numera pensionerade ämnessekreterare brukade, mer roligt än politiskt korrekt, kalla småspråksenheten vid SOL för Sektionen för konstiga språk) så kommer här ett till: Nüshu, ett kinesiskt skriftspråk bara för kvinnor. Det fördes vidare från mor till dotter, och användes i specifikt kvinnliga genrer som dagböcker, brev, poesi och berättelser. Man kunde ju tro att männen i närmiljön skulle vara nyfikna nog att vilja lära sig läsa vad det egentligen var som deras hustrur, döttrar, mödrar och fästmör satt och plitade ner, men icke: männen var medvetna om att detta skriftspråk fanns, men var ungefär lika intresserade av att lära sig det som av att lära sig andra kvinnliga konster såsom att brodera eller knyppla, d.v.s. inte alls. Tjejbaciller? Den sista kvinnan som kunde skriva Nüshu dog 2004, så numera är det kört. Men själva texten finns kvar (se nedan); jag känner att jag skulle vilja ha detta vackra mönster på ett tunt sidentyg att sy gardiner av:
Lämna ett svar