I april detta år började Henry VIII bygga Nonsuch Palace (byggt och döpt enligt samma skrytprinciper som de la Gardiepalatset Makalös i Stockholm). Palatset var så stort och vräkigt att det inte ens var helt färdigt när Henry dog 1547 (STRUMPEBANDEN!), och parken runtom så enorm att flera huvudleder genom området fick läggas ner eller göra väldiga omvägar. Efter Henrys död såldes palatset till earlen av Arundel (alltså den lärda Lady Lumleys pappa; se 1577), återgick i kunglig ägo, och skänktes till 1670 till Barbara Villiers, en av alla dessa älskarinnor med stor skönhet och hög svansföring som Charles II:s höll sig med; hon lät efter ett dussintal år demolera det och sålde byggnadsmaterialet för att betala av en astronomisk spelskuld (sådana kunde man nämligen ådra sig redan före nätcasinots tid). Vi vet alltså inte mycket om hur detta Henrys skrytbygge såg ut inuti, men man får förmoda att det i anslutning till kungens sovkammare fanns ett litet hyfsat avskilt hörn för kungens ”close stool”, alltså hans toalett. Och här kommer dagens andra ämne in: en hovtjänst som var lika eftertraktad i samtiden som den förefaller märklig i nutiden, nämligen ”Groom of the King’s Close Stool” (Groom of the Stool for short), alltså (lite eufemistiskt) kunglig toalettassistent. Vi ska inte gå in på detaljer här – det är ju snart lunch – men tjänsten innefattade allt som hade att göra med att sköta den kungliga magen, inklusive att examinera resultatet och konferera med kungens livläkare. Trots detta innebar tjänsten stor ära och var högeligen eftertraktad bland hovmännen; det gav en intimitet med kungen som gav status och lockade till förtroenden, och mycket riktigt var det ju kungens sista Groom of the Stool Sir Anthony Denny som fick ta del av Henrys på ofullständiga biologiska kunskaper grundade teori angående förhållandet bystdensitet/sexuell aktivitet efter det korta äktenskapet med Anne of Cleves (se 1540). Det var alltså inte ett jobb man släppte frivilligt; kungens första Groom of the Stool Sir William Compton satt (eller stod) i sjutton år, till strax före sin död. (Kort paus här för att begrunda äran att vara kungens bäste lille bajskompis i nästan två decennier.) Jag funderar vidare och tänker att tjänsten, förutom den status den gav, bör ha inneburit ett lysande läge för utpressning: – Ta hit toarullen, Denny! – Appappapp, inte förrän ni undertecknar denna lilla förläning omfattande Cornwall och tre kanalöar, Sire! Eller ”Om inte jag får vara med på hjortjakten, måste jag nog säga till livläkaren att Ers Majestät behöver en tarmsköjning.” Så, ungefär.
Inte nog med att detta var konstigt till och med för renässansen: toatraditionen fortsatte (med avbrott för drottningarna) ända fram till Edward VII, som tillträdde 1901 och inte ville ha just denna typ av assistans. Bilderna visar en samtida skiss av Nonesuch Palace samt Henry VIII:s sammanlagt fyra vapendragare of the Close Stool
Lämna ett svar