Samuel Kiechel var en förmögen tysk köpmansson, som hade ett par fina backpacker-år innan han vid 25-årsåldern inträdde i faderns handelshus. Resorna tog honom öster-, väster- och söderut (till bland annat Ryssland, England och Egypten), men också mot norr: under tre vintermånader 1586 reste han från Skåne till Stockholm/Uppsala och tillbaka igen; lite som Nils Holgersson, fast med häst och släde, och utan Samojedien. Jag tänkte att det kunde vara intressant att höra vad som kunde tänkas intressera en Sverigeturistande tysk före älgskyltarnas tid; därav denna avvikelse från det anglosaxiska.
Kiechel beskriver ankomsten från Helsingör: ”På andra sidan [vattnet] fanns en by, kallad Helsingborg invid ett fast slott högst upp på ett berg byggdt likt en klippa, som svarar emot Helsingör ty de ligga alldeles emot hvarandra, så att intet skepp utan stor fara kan gå emellan dem, emedan man kunde skjuta från det ena slottet på det andra.” (Tänka sig; nu är det väl lite mer så att intet skepp kan gå emellan dem utan att sälja räkmackor, Tuborg och GaJol.)
Han noterar om befolkningen att ”[d]e komma till en hög ålder och äro tarfliga och gammalmodiga i sin klädedräkt, i synnerhet bondfolket; de hafva ett sträft uttal, äro mycket trotsiga i sin fattigdom, hålla mycken boskap och göra väldigt stora ostar”. (Ostar, silverskedar och ofrivilliga dopp i slask och smältvatten är återkommande teman, kan jag meddela.)
När han så småningom kommer till Stockholm är i princip det enda han berättar att bostadshusen saknar eget avträde, och att han på hemlighusjakt råkat blanda ihop herr- och damtoa: han berättar klagande hur han ”blef ganska illa försmädad af en gumma (jag förstod dock ej hvad hon sade), därföre att jag gått på kvinnornas sida, hvilket jag som främling ej visste.”
På återresan får han i Kalmar vara med om motsvarigheten till matningstid på zoo; han får titta på när kungafamiljen äter middag. ”Bemälte konung har ett vackert, gult, ända ned på bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde honom mycket väl.” ”Bredvid drottningen sutto hennes ogifta systrar, stora skönheter, liksom drottningen, med hvilken konungen gift sig för hennes skönhets skull, då hennes far endast var adelsman eller riddare där i landet.” (Jag tyckte detta lät övermåttan krasst, så jag gick emot mina egna principer och faktagranskade lite. Det skulle jag inte gjort, för det var inte bara sant utan ännu värre: Johan III ville inte ha en postorderfru från utlandet eftersom man inte kunde lita på porträtt under giftermålsförhandlingar; han ville absolut ha en vacker fru, och hävdade att det därför var säkrast att ”taga sig en sådan person här inrikes, som själv sett haver”, och som dessutom – som icke kunglig – skulle vara så lydig, tacksam och tjänstvillig som en hustru skulle vara).
I Blekinge, dit Kiechel kommer därnäst, blir det enklare och bonnigare; tänk Blekingestugan på Kulturen ungefär (innan jag citerar ur denna del av reseskildringen vill jag för säkerhets skull meddela att så hade vi det inte längre när jag växte upp): ”På bänkarna, som äro täckta med halm, sofva drängar och pigor, främmande gäster ligga på golfvet; men vill värdfolket visa dem särskild ära, så låter man dem sofva på bordet.” /…/”Jämte hundar, kattor, höns och dufvor, som ingenting betyder, hålla de äfven i rummet kalfvar, lamm, getter och så grisar, som vanligen hafva sin plats i midten af stugan, och slicka en i ansiktet nattetid, då man sofver.” (Aha, då förstår man kanske lite bättre varför det var en ynnest att få sova på bordet?) ”Vidare plägar husbonden /…/att under måltiden gifva ifrån sig en stark rapning eller flera sådana efter hvarandra, liksom hans hustru och barn. Jag tror att det är för att roa främmande gäster i stället för att tala till dem.” (Nu är han lite orättvis, tycker jag; det är bara det att vi blekingar är villiga att gå till nästan vilka ytterligheter som helst för att slippa tala tyska.) Jag är dock glad att kunna meddela att för både Blekinge, Småland och Skåne gäller att ”kvinnorna äro af naturen sköna, finbildade och hvithylta, och hålla sig i klädedräkten renliga, snygga och ’adeliga’; /…/ eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna.”
Sen blir det återfärd via Åhus, Veberöd, Lund och Malmö, ”en liten men tämligen befäst stad, belägen tätt intill sjön” som tidigare haft god handel, beroende på goda sillfångster (det är, säger Samuel Kiechel, ”ett särskildt Guds straff, att sillen gått förlorad”); och sen gör han vad alla Sverigeturister förr eller senare gör: drar till Köpenhamn.
Nedan, Johan III mellan sina båda fruar Katarina Jagellonica och Gunilla Bielke (som inte alls ser särskilt lydig och tacksam ut).
Lämna ett svar