Nu blir det faktiskt ganska blodigt och kladdigt på flera fronter; ursäkta. Mary Stuart (även känd som Mary, Queen of Scots), som sedan drygt arton år tillbaka fördrev sin tid i karant…förlåt, husarrest med att delta i den ena katolska komplotten efter den andra, hade nu syndat på nåden tillräckligt länge, tyckte Elizabeth I:s rådsherrar. De förmådde Elizabeth att under stor ångest och tvekan underteckna dödsdomen, och utan hennes vetskap pinnade de sedan bums iväg till Fotheringhay Castle med den, och vips var Mary ett huvud kortare innan Elizabeth hann ångra sig (vilket hon så klart gjorde). Vår vän Will skrev sin blodigaste och våldsammaste pjäs, Titus Andronicus, ungefär vid denna tid: minst tretton personer mördas på scen i ett slags raffinerat blodshämndsbingo. Shakespeare lyckas även få in (bland annat) tre avhuggna händer och två dito huvuden, käckt dinglande i en tygkasse som praktiskt nog kan återanvändas som doggy-bag, när han sedan, med humor svartare än tjockolja, toppar med en ond och gotisk drottning som råkar äta sina söner i en köttpaj. Blod och pjäser hörde liksom ihop vid denna tid; till och med den prudentlige Platter skulle för övrigt året därpå berätta i sin dagbok om hur han besökte The Globe och såg Julius Caesar bli ihjälhuggen med de reglementsenliga 23 huggen; Splatter-Platter konstaterade kallblodigt att ”when the play was over, they danced very marvellously and gracefully together as is their wont, two dressed as men and two as women” (mer om detta en annan dag).
Jag skulle ju kunna illustrera allt detta med en blodig bild på vilken som helst av dagens döda dignitärer – Mary, Titus, Saturninus, Julius, Brutus – men det gör jag inte. Här är en sköldpadda som äter en jordgubbe på det mest brutala, och ändå på något vis fridsamt njutningsfulla, sätt. Håll till godo; det ser mumsigt ut.
Lämna ett svar