En sak jag inte hade plats för igår, när jag ondgjorde mig över den stökige pappa Shakespeare och hans bristande kyrksamhet, var att han även dyker upp i rättsprotokollen som (och här kommer ett alldeles livs levande skällsord) ”wool-brogger”. John Shakespeare var handskmakare; handskmakare hanterade naturligtvis de fårhudar handskarna gjordes av, men si ullen, den hade handskmakarna inte rätt att sälja professionellt; utan licens för att hantera, packa och sälja ull fick man i skråväsendets England knappt ens sjunga ”Bä, bä, vita lamm”. Shakespeares svarta får till far tycks emellertid ha gått på i ullstrumporna som en annan anarkistisk Staffan Westerberg, och bötfälldes flera gånger för just wool-brogging. Man undrade ända in i modern tid om det möjligen kunnat röra sig om falsk tillvitelse – potentiella smygkatoliker råkade ibland ut för sådant – men apologeterna tystnade med en generad harkling när man, vid utbyte av några golvplankor i familjehuset på Henley Street, hittade rikliga mängder ullfiber som letat sig ner genom springorna efter åratal av illegal ullkommers.
Allt detta ger mig en ursäkt för en ullig illustration: här är världens gulligaste fårflock, i form av före detta dramastudenter som kom och var statister i As You Like It på Kulturen. Oj vad jag sydde öron den majmånaden, men det var värt varenda öra när jag såg dem komma runt knuten på Bosmålatorpet.
Lämna ett svar