Två av Shakespeares mest spelade och omdebatterade pjäser skrevs någonstans omkring detta år: Romeo and Juliet och The Taming of the Shrew. Hur olika dessa två pjäser än är, har de en sak gemensamt, nämligen döttrar som sätter sig på tvären och inte gör som pappa säger (fast med väldigt olika resultat). Över huvud taget är Shakespeares pjäser fulla av lurade, arga, uppgivna eller resignerade fäder/målsmän till en eller två stökiga, påhittiga och olydiga döttrar eller motsvarande – The Taming of the Shrew, As You Like It, A Midsummer Night’s Dream, Much Ado About Nothing, The Merry Wives of Windsor, Romeo and Juliet, Othello… Litegrann undrar man ju om detta säger något om Shakespeares egna döttrar hemma i Stratford; vi vet ju vid det här laget att åtminstone Judith så småningom gifte sig med en man som Shakespeare var måttligt förtjust i. Kanske blev pjäsförfattandet för Shakespeare terapeutiskt, lite som att spela The Sims: döttrarna i pjäserna är visserligen olydiga mot sina fäder, men PJÄSFÖRFATTAREN fick de ju min själ ändå lyda.
Som galla på moset drogs den stackars Shakespeare med en far som också var dokumenterat stökig och olydig vid denna tid: han dömdes flera gånger till bötesstraff för att ha uteblivit från kyrkan på söndagarna (det finns många olika teorier om detta; kanske var han skuldsatt och var rädd att visa sig offentligt för indrivarna; kanske var han smyganhängare av den katolska tron och undvek anglikanska kyrkan; kanske var han helt enkelt förtjust i att ta sig en rejäl bläcka på lördagskvällen och orkade inte ur bingen). Hur den än var med detta kan man konstatera att Shakespeare alltså var det högpresterande och sammanhållande pålägget i en generationssandwich med mycket trotsigt tuggmotstånd i båda ändarna.
(Nedan ses dels en repetitionsbild från The Taming of the Shrew för några år sedan, dels två bilder från vår Romeo and Juliet på Kulturen.)
Lämna ett svar