1596

Shakespeare lyckades detta år för faderns räkning skaffa rätten att inneha ett heraldiskt vapen som bekräftelse på familjens frälsestatus (ansökan baserades på faderns tidigare karriär – vi kommer till den om några år – och släktskapet med Arden-ätten, plus naturligtvis en drös undansmugglade skattekronor). Nedan syns en skiss till vapensköld för ”Shakespeare the Player”, toppad med en falk som med oanad vighet skakar ett spjut med ena fossingen. Som familjemotto valde man ”Non sanz droict”, alltså ”Icke utan rätt”. Det är möjligt att Ben Jonson (se 1616, 1612 och 1604) tyckte detta var övermåttan pretto, för han retades lite med sin vän och lät en av sina egna rollfigurer, byfånen Sogliardo, skaffa en grishuvudbeprydd vapensköld och mottot ”Icke utan senap”. Å andra sidan hade Shakespeare själv föregående år roat sig med att driva med Burbage-klanens ursprung i snickeribranschen genom att göra den allra, allra, allra mest korkade av alla hantverkarna i A Midsummer Night’s Dream till just snickare, så diskreta armbågar i mellangärdet och interna skämt på kollegornas bekostnad fick man uppenbarligen vara beredd på i teaterbranschen redan på den tiden.
Helgkänslan detta veckoslut har väl kanske inte varit den allra mest sprudlande – vi hade en fredag den trettonde, en lördag då hela världen tycktes stänga portarna, och nu en söndag vid namn idus martiae – den dag då Julius Caesar ignorerade varningarna och gick till jobbet. Så blev det också elände, både i Shakespeares pjäs och i verkligheten; låt oss lära oss av historien och hålla oss borta från Rom (och särskilt senaten), och i stället gå ut och lukta och lyssna på våren – eller stanna inomhus under samma filt allihop, om det finns så stora filtar, plus minst en katt. Och de allra sista fastlagsbullarna naturligtvis – kom ihåg att jaktsäsongen är näst intill över; sedan är de fridlysta till långt efter parningsperioden.