Ni vet hur snabbt det gick för elscootern att slå igenom här i ungdomsstaden Lund för ganska exakt ett år sedan? Det sa bara ”varde Lime”, och det vart Lime; sen kom Voi, och sen min personliga favorit Tier, och sen en hel timmerbröte av färgkodade små underverk (frustrerande, i vägen, färgglada och oerhört lättälskade, ungefär som en flock dagisbarn i neonoverall och varningsväst vid ett övergångsställe i rusningstid). Precis så fort gick det när kakaodrycken kom till en annan större universitetsstad full av unga glada experimentlystna människoapor, nämligen Oxford; det sa bara slurp, och sedan sörplade alla choklad och brände sig på tungan. Det finns en anteckning om att en ung man vid namn Nathaniel Copius från Kreta (utbytesstudent kanske?) lagade choklad på Balliol College redan 1648, men just 1650 blev drycken lite mer allmänt tillgänglig: då började man servera varm choklad på det sprillans nya kaffehuset The Angle i Oxford. Chokladen tycks ha varit en judisk specialitet vid denna tid; spanjorerna hade tagit med kakaobönan hem från Sydamerika, och kristnade judar tog i sin tur med sig både bönor och konsten att göra den goda drycken från Spanien (där de haft en fristad) till t.ex. Nederländerna och England, där chokladen snabbt blev oerhört populär; dels var den ohemult god, dels betraktades den som ett afrodisiakum.
I övrigt kan jag meddela att Norrköping detta år hade 5 000 invånare, allesammans norrköpingsbor. Peking å andra sidan var störst i världen mellan 1425 och 1650, med ungefär 1 270 000 innevånare.
Descartes (se 1666) dog i Stockholm, dit han kommit så sent som 1649, inbjuden av Drottning Kristina. Detta är möjligen allra sista gången vi har anledning att referera till Monty Pythons filosofsång (se 1806, 1804, 1723 och 1679) så sjung med: ”And René Descartes was a drunken fart: ’I drink, therefore I am’”. Kanske var det inte just choklad det var fråga om, det ska tilläggas i empirins heliga namn.
Lämna ett svar