1660

inträffade restaurationen av monarkin i England; folk hade som sagt hunnit bli rejält trötta på puritanerna redan när Oliver ’ingen-fotboll-på-söndagarna’ Cromwell regerade, och när hans son Richard tog över blev det helt enkelt en Cromwell för mycket. En följd av restaurationen var att teatrarna, som varit stängda ända sedan inbördeskriget, och förblivit stängda under puritantiden, öppnade igen, med ett nytt påfund: tjejer på scen! Den teater- och fruntimmerstokige Pepys (som började skriva sin dagbok just detta år) blev dubbelt glad över detta Kinderägg (teater, kvinnor, överraskning!); i en av de första dagboksanteckningarna, från 3 januari, skriver han: ”To the Theatre, where was acted ’Beggars’ Bush’, it being very well done; and here the first time that ever I saw women come upon the stage.” (Han noterar om en skådespelerska att “[she] came afterwards on the stage in men’s clothes, and had the best legs that ever I saw, and I was very well pleased with it.”) Tidens mest kända teaterapa, Eleanor (Nell) Gwyn (av Pepys kallad ”Pretty, witty Nell”) var honom ett alldeles särskilt litet Kinderägg, eftersom hon i sin nätta uppenbarelse kombinerade tre av hans absoluta favvisar: kvinnlig skönhet, teater och skvaller. Nell Gwyn, som innan hon blev firad skådespelerska varit en enkel apelsinförsäljerska på teatrarna, var nämligen också en av kung Charles II:s allra mest stadigvarande mätresser; hon födde honom två söner, varav en nådde vuxen ålder och adlades Earl av Burford. Verkligen inte illa pinkat av en liten apelsinförsäljerska, och ett konkret bevis på att frukt är nyttigt.