Den som till äventyrs är intresserad av den något märkliga kombinationen dockteater och scener ur ett dysfunktionellt och våldsspäckat äktenskap, där även täta kontakter med polismakten ingår, känner förstås till fenomenet ”Punch and Judy” – de mardrömslikt leende marionetterna som slår och bankar på varandra, på polisen, på sitt lindebarn och på en krokodil, medan de skriker okvädningsord med otäckt metalliska röster. Den nionde maj just detta år flanerade Pepys i Covent Garden, och råkade komma mitt i “an Italian puppet play that is within the rayles there, which is very pretty, the best that ever I saw, and great resort of gallants.” Pepys har helt rätt när han kallar Punch-and-Judy-teatern för italiensk, eftersom den har sitt ursprung i italiensk commedia dell’arte (Punch är en engelsk ättling till commedia-figuren Pulcinella); däremot är det väldigt, väldigt svårt att hålla med honom om att denna säregna form av underhållning skulle vara i någon som helst mening ”pretty”. I alla händelser finns det nu en plakett i Covent Garden som berättar om Pepys och Punch; den nionde maj räknas som Punchs engelska födelsedag, och i år blir han 358 år, den gamle kåkfararen, förlåt, påkföraren.
Lämna ett svar