1680

Nu när jordbumligen äntligen långsamt kommit i rullning åt rätt håll, kan jag berätta att 10 augusti 1680 grundades Karlskrona, huvudsakligen på ön Trossö; den ägdes av bonden Vitus Anderson, som inte alls hade lust att sälja, men den lilla obetydliga detaljen struntade man i; bonden åkte i fängelse och ön tvångsexproprierades. Till skillnad från organiskt framväxande städer av äldre datum, ritades Karlskrona redan från början med breda raka gator – lite som New York, eller kanske snarare som Milton Keynes – fast till skillnad från denna stad, om vilken vi genom alla tiders julfilm Love Actually vet att den har ’many roundabouts’ är det anmärkningsvärt dåligt med rondeller i Karlskrona; staden ligger ju som sagt på öar, så det vore både komplicerat, blött och kanske lite onödigt. För att skaffa folk till den nya staden drog man in Ronnebys stadsprivilegier, för att dymedelst få Ronnebyborna att flytta till Karlskrona. De sluga Ronnebyborna höll god min men körde på med dubbel bosättning – d.v.s. husfadern flyttade för syns skull till Karlskrona med en del av sitt hushåll, men lämnade kvar familj eller tjänare i Ronnebyhemmet. Denna lokala lågaggressiva maktkamp pågick ett tag, tills landshövdingen tröttnade och, med benägen hjälp av hårdingen Blasius König (fram till 1680 borgmästare i Ronneby, från 1680 borgmästare i Karlskrona), ombesörjde bortplockandet av dörrar och fönster på husen i Ronneby; då blev det ju lite för jobbigt att bo kvar i detta blekingska blåshål. (Det ska förstås erkännas att Karlskrona är ännu blåsigare – där blåser det alltid från alla håll samtidigt, och blåser det ordentligt går det vita gäss till och med på vattenpölarna – men där fanns det ju i alla fall dörrar och fönster.) Med dylika grumliga metoder blev Karlskrona mycket riktigt snart rikets tredje största stad, näst efter Riga (då svenskt) och Stockholm. Tja, det är ju åtminstone en pragmatisk och resultatorienterad form av befolkningsökning, om än inte särskilt inkännande.