1682

Om man fått den befängda idén att bygga en stad helt från scratch, dessutom på öar utan landförbindelse – vad har man då behov av (förutom en krama-dig-själv-tröja)? Jo, till exempel behöver man tre saker: för det första, broar till fastlandet – och det var just vad den sprillans nya staden Karlskrona fick i detta nådens år 1682, i form av Landbron (numera Landbrogatan); den var lång och så ranglig att soldaterna hade ständig order att marschera i otakt på den för att inte sätta den i självsvängning. För det andra behöver man så klart ett helt stim mer eller mindre frivilliga innevånare (mer om detta om ett par dagar). Och för Karlskronabor är nummer tre också en självklarhet: en musikkår. Så var det också en av de första institutioner som skapades i det nya Legobygget, i form av Amiralitetsmusikanterna, numera (efter ett antal namnbyten) Marinens musikkår. (Detta gör orkestern till landets näst äldsta kulturinstitution; endast Hovkapellet på Stockholmsoperan är äldre.) Jag har vuxit upp med att de vareviga fredag tågade genom centrum, spelandes marschgoa låtar; jag spelade flöjt för kårens soloflöjtist, och vi musiknördar hängde där jämt under gymnasietiden som vore det en ungdomsgård; kåren stod för soundtracket när min pojkvän flaggkadetten och jag tog ett tårfyllt farväl på kajen – han skulle på den obligatoriska långresan med HMS Carlskrona, där pojkar blir män (eller möjligen bara lite äldre pojkar). Kommen så här långt i min text blev jag nostalgisk och började kolla på videoklipp på nätet; nedanstående länk går till en av random turist filmad snutt med Marinens musikkår (tyvärr i sina operetthjältevita sommaruniformer, inte de snygga blå med guldträns) som är ute och rastar ett gäng Kalle Anka-flottister i närheten av Stockholms slott. Inte undra på att jag dog en smula inombords när jag fick lära mig släntra fram i otakt till marschmusik i studentorkestern Alte Kamereren.