1721

Efter helgens trettioårskalas vid Brandenburger Tor [30 år sedan muren föll], kan det kanske vara på sin plats att nämna att Bachs sex Brandenburgkonserter (de heter så för att de dedicerades till Christian Ludwig, markgreve av Brandenburg-Schwedt) överlämnades detta år, 1721. Naturtrumpetpartiet i tvåan räknas enligt initierad uppgift fortfarande som det allra mest jävelusiskt svårspelade i hela repertoaren; tretton minuters ambis-akrobatik, på slak lina och utan skyddsnät. (Brandenburgernoterna var förresten ytterst nära att gå upp i rök under andra världskriget, då en bibliotekarie skulle föra dem i säkerhet, men tåget han reste med bombades av nån Luftwaffe-Nero; adrenalin och artefakt-dödsförakt satte in hos bibliotekarien, som förvandlade sig till James Bond, hoppade av tåget i farten och sprintade till närmaste skog med noterna instoppade under rocken.) Men det är inte Brandenburgarna jag hör i mitt huvud när jag tänker på murens fall för trettio år sedan; jag tänker på sommaren efter de där minnesvärda novemberdagarna ’89, och en Saabfull glada vänner (bl.a. framtida Boelspex-medgrundare) på road-trip ned genom Tyskland mot Medelhavet; på de storögda Trabanterna i yttersta filen på Autobahn; och på insikten, när vi susade om dem, att de också headbangade till samma låt på FM-radion: powerballaden ”Wind of Change”. Och vi, och de, trodde verkligen att förändringens vindar nu blåst bort både murar och blockpolitik, och att världen låg öppen.