För att stärka Fs påstående att det var den ”Up With People”-turnerande äldre brodern Johann Jacob och inte lillebror Johann Sebastian som ställde undan notstället för gott detta år kan jag bidra med ett starkt indicium: J.S. Bachs ”Wohltemperierte Klavier”, första delen, härstammar från just 1722. Teoretiskt sett kan han naturligtvis omedelbart efter sista plumpen ha trillat så illa med gåspennan i handen att den gick in genom vänstra näsborren och upp genom hypotalamus (vilket enligt en enig läkarvetenskap sällan befrämjar vare sig kreativiteten eller den mer långsiktiga överlevnaden i någon högre grad); men är det sannolikt, jag bara frågar?
1722 var också året då Jacob Roggeveen (en av världshavens alla flygande holländare) plötsligt fann sig öga mot öga med hundratals stirrande stenhuvuden (s.k. ”moai”; jag lägger till en bild av några som ser ut som ett random indie-band, eller vad tycker du, E?) – kan ni föreställa er känslan att se dem dyka upp över horisonten? – på något han döpte till Påskön, eftersom fyndet skedde på påsken – lite som när Robinson Crusoe döpte Fredag till Fredag för att det var fredag. (Hade det dessutom varit påsk även då, kunde han fått heta Långfredag, och kanske vara bosatt på Klämdagsön, så kom inte och säg att det inte kunde varit värre). Ön hade så klart redan ett namn, Rapa Nui, och en urbefolkning av polynesier som funnits där sedan minst 1200-talet, men sådana triviala saker har ju hittills aldrig stoppat en eurocentrisk upptäcksresande.
Lämna ett svar