8 februari detta år fick en jordbävning skorstenarna att stå som spön i backen i det fattiga och sunkiga East End i London (numera gentrifierat flodnära, med K-märkta gamla tullhus, industrial chic design och en Gordon Ramsay-gastropub i varje gathörn). Precis en månad senare var det dags för uppföljaren, Jordbävningen II: denna gång, den 8:e mars, var det norra London, Hampstead och Highgate som fick ta värsta smällen (solidare hus där dock, så lite mindre av en katastroffilm denna andra gång). Folk började prata om det underliga sammanträffandet i tid, och en livgardist vid namn Bell, en man som förmodligen inte hade alla hönsen hemma ens till att börja med, tappade nu helt huvudet och började trampa gata upp och gata ner likt ett annat Jehovas vittne, predikandes Londons totalförstörelse exakt en månad senare. Först skrattade man, men så småningom blev fler och fler ängsliga och flydde staden i tusental, till båtar på floden eller till förorterna där innevånarna vädrade morgonluft och tog hutlöst betalt av inackorderingarna. När det inte blev nåt, blev Bell först utskrattad och sedan insatt på dårhus. Det lustiga är att det faktiskt VAR en jordbävning någon månad efter nummer två – men den hade sitt epicentrum i Lissabon, där den slutgiltigt skakade ner allt det som hängde på trekvart där efter 1755 (se om fem dagar).
Lämna ett svar