1762

hölls den första St Patrick’s Day-paraden i New York. Det var nostalgiska irländska soldater i den brittiska armén som marscherade och musicerade, med hemlängtan som drivmedel. De närmaste åren var det fortfarande militären som stod för allt tjosan, men ansvaret övertogs så småningom av diverse irländska organisationer och vänföreningar, och firandet utvecklades explosionsartat till dagens nationalistiska (om än fett amerikaniserade) orgie i irländsk folkmusik, fiddlor och tin whistles, hoppsig dans på led med bakbundna armar, grönt öl, leprechaunhattar och uppblåsbara shamrocks (och jag svär att enda skälet till att man inte får höra ’the boys of the NYPD choir’ sjunga ”Galway Bay” i duett med the Pogues är att NYPD faktiskt inte har nån kör; där hade han gjort sin research slarvigt, Shane, eller också var han bara drängfull och brydde sig inte). Processionen i New York är nuförtiden nästan två och en halv kilometer lång (som tur är för Harrison Ford i The Fugitive är den i Chicago rätt lång den också; där färgar man dessutom floden grön på St Patrick’s Day).