Detta år föddes (kaxigt och studentikost nog på självaste siste april) en man vid namn Gaston – en man lika lyckad, macho och självbelåten som sin namne i ”Skönheten och Odjuret”. Han var äldste son till greve Gaston av Foix, därav familjeförnamnet, men han tog sig blygsamt ett av solguden Apollons namn som smeknamn (eftersom han var guldblond) och blev alltså känd som Gaston Fébus. Han förde ett synnerligen yvigt och glammigt hov, och hade enligt krönikören Jean Froissart tre favoritsysslor: vapen, älskog och jakt. Som vapenbärare lyckades han så framgångsrikt tirritera sina grevliga grannar Armagnac att han snodde dem på 600 000 floriner, och skrytbyggde ett antal torn där han visade upp troféer från deras skärmytslingar. Som om inte dessa torn (minst sex stycken) var penisförlängare nog, spred Gaston Fébus också generöst sina gener till damer i närmiljön: han hade en legitim son med sin hustru, men efter att denne försökte förgifta sin far, blev Gaston sur och svärdade ihjäl pågen. (Och ja, det kan nog ha blivit en del kymiga släktmiddagar även för denna familj, misstänker jag: ”Kan du skicka saltet, älskling?” ”Jag når inte, älskling – vi hade ju kunnat be lill-Gaston som satt emellan oss, men HONOM HAR DU JU SVÄRDAT, älskling.”). Gaston hade också minst fyra illegitima söner och gudvethurmånga döttrar – det blir väl lätt så när älskog är en favorithobby – varav en son fick ett sorgligt slut: han var en av dansarna som brändes till döds i vildekostym vid den ”Brinnande balen”/Bal des Ardents (se 1393). Annars upptäckte jag att Gaston huvudsakligen gått till historien som författare till en ”Livre de Chasse” – en bok om jakt; då trillade poletten ned och jag förstod plötsligt vad det var det var Gaston och hans kompisar påminde om med sina skrönor, macho-kraft-och-penismätning, och skoningslöst nedläggande av såväl skogens konung som diverse kjoltyg: de var helt enkelt medeltidens svar på Grabbarna på Fagerhult.
Nedan: Lika som bär? Gaston vs Gaston; ”Livre de Chasse” vs ”Stora Machoboken”. Bonusbild: Gaston Fébus’ namnteckning, kanske från en boksignering efter någon författarkväll där han sedermera gick hem med den snyggaste kulturkoftan.
Lämna ett svar