Redan detta år fick ni-vet-vad fäste bland de första vilda mongolerna i khanatet Astrakhan (nuvarande södra Ryssland); dessa förde naturligtvis eländet vidare, vittberidna som de var; där kan man tala om galopperande smittspridning (eller ’sprittsmidning’ som min tonårstrotsiga COVID-trötta mamma säger).
I Paris hade man anledning att slå ihop händerna i förundran flera gånger detta år; planeterna Saturnus, Jupiter och Mars gosade ihop sig i konjunktion i Vattumannens tecken i mars månad, och dessutom blev det solförmörkelse. Ett järtecken, trodde medicinska fakulteten; sådana himlafenomen gav enligt miasmateorin dålig luft och sjukdom (fem år senare sa de naturligtvis ett något försenat ”Vad var det vi sa”, för då slog pesten klorna i Paris). Ett annat parisiskt kors i taket var att Notre Dame detta år stod färdigbyggd, efter ett par sekler av projektering och byggeri (vi återkommer till det om tvåhundra år).
I Amsterdam slog man också ihop sina små holländska händer, i förundran och i mars: en dödssjuk man fick emotta nattvardens sakrament och den sista smörjelsen på sin dödsbädd, men kräktes otacksamt nog upp oblaten strax efteråt. Den uppkräkta oblaten kastades i brasan, men återfanns morgonen därpå oskadd på elden, ur vilken den (utan att brännas) kunde plockas med bara händerna (yuck). Sen följer en lång historia om att den lades i ett linneskåp, togs om hand av kyrkan, och sen rymde tillbaka till linneskåpet igen i flera omgångar, tills man tyckte sig förstå att Gud ville att man skulle slå på stora trumman för kräksmiraklet, och ordnade en religiös procession. Denna procession upprepas nu varje år (s.k. ’Stille Omgang’) till minnet av denna händelse. Det är möjligt att jag resonerar alltför protestantiskt här, men detta är för mig en väldigt otillfredsställande narrativ. Häromdagen, när jag skrev om Ockham’s razor, Morton’s fork och Hobson’s choice, hade jag först tänkt lägga till även Tjechov’s gun – det vill säga principen att en författare bör ”[a]vlägsna allt som inte är relevant för berättelsen. Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet. Om det inte ska avfyras borde det inte hänga där.” Ungefär som när någon hostar i en film, tänker jag – i filmer hostar folk aldrig i onödan, utan bara om de ska dö av lungsot eller åstadkomma en plot-twist genom att vara hemma med snuva så att hjältinnan i stället kan träffa den kille hon egentligen borde vara kär i. Här har vi ett solklart brott mot Tjechovs princip, tycker jag, för jag kan inte för mitt liv hitta någon mer info om vad som hände den döende mannen (som ni ser, finns han inte ens med till slutet i seriestrippen). Det är så himla konstigt att det är den trilskande oblaten som är miraklet, och inte mannens vidare öden – blev han frisk? Dog han? Och om man dör efter att ha vomerat upp en icke brännbar hostia, var hamnar man då? Tunga teologiska frågor så här på lördagsmorgonen.
Lämna ett svar