Detta år dog en kvinna vars berömmelse vilar på vad som skrivits om henne av poeten Francesco Petrarca (se även 1374), i den form som blivit känd som den petrarkiska sonetten. Nästan inget är känt om denna kvinna som person förutom att hennes namn var Laura de Sade; hon var vacker och blond (”O bris, som hennes gyllne lockar smeker” som det heter i sonett 227), och förde sig med en blygsam värdighet. Vissa källor säger att Petrarca först såg henne i Avignon (mer om detta ett senare – eller rättare sagt tidigare – år), men hans olyckliga kärlek till Laura, som avvisade honom eftersom hon var gift (med greve Hugues de Sade – jodå, han är anfader till den sadistiske markisen) fick honom att flytta till Fontaine de Vaucluse för att vara nära henne.
Fontaine de Vaucluse är en sagolik plats, vare sig man ser den ur perspektivet fågel, fisk eller mittemellan. På marknivå i den lilla byn är det vardagsvackert och provencalskt – skvaltkvarn vid bron över floden Sorgue, uteserveringar med rutiga dukar, boulangerier, plataner och boule-spelare; var man än står ser man den i sydfranska sammanhang obligatoriska pittoreska slottsruinen (här ett biskopspalats) som strängt övervakar samhället från toppen av en klippa. Om man sedan lämnar byn och till fots följer floden uppströms tills man närmar sig upprinnelsen blir det tyst, magiskt, uråldrigt och nästan overkligt vackert. Källan till Sorgue väller upp, turkosgrönt glasklart vatten, ur ett enda till synes bottenlöst hål (den berömde Jaques Cousteau dök ner till 75 meters djup men fick ge upp där; på senare år har man lyckats skicka ner robotar till 315 meters djup). Källan fylls på ur ett system av grottor och håligheter i den hissnande höga kalkklippa som reser sig rakt ovanför. Och där, på vägen tillbaka från denna förtrollade plats, ser man skylten som förkunnar att här träffades de, Petrarca och Laura.
Senare i livet skrev Petrarca: ”I min ungdom kämpade jag med en överväldigande men kysk kärleksaffär – min enda – och jag skulle kämpat längre om inte en alltför tidig död, bitter, men nyttig för mig, hade släckt flammorna.” Han tillade: ”Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid varit fri från köttets lustar, men jag skulle ljuga om jag sa att så var fallet.”
Bilderna visar i tur och ordning den sköna Laura de Sade; floden Sorgues klara källa; biskopsruinen samt biskopsruinen igen ur en annan vinkel med en stackars litterär turist, helt vindögd och nedbrottad av platsens magi.
Lämna ett svar